Som ett vitt privilegium gillade jag ljudet av "expat" mycket bättre än "immigrant". Det ena hade panache, cachet, en livlig känsla av ennui och äventyr; det andra framkallade svartvita bilder av fattiga, hopträngda massor som behövde renas i smältdegelns puré.

När vi först kom från USA för att söka uppehållstillstånd och pensionera oss i Portugal, identifierade jag mig själv som en expat ... förutsatt att det inte betydde något mer (eller mindre) än en amerikan utomlands som bor i ett annat land under en längre period.

Från tid till annan blev jag utmanad och korrigerad på min presumtion: Expats är här för en viss tid eller ett visst syfte - ett par månader eller år, för att studera, resa eller arbeta. Sedan återvänder de hem.

Invandrare, å andra sidan, har inga planer på att återvända dit de kom ifrån; de blickar framåt snarare än bakåt, med fötterna stadigt planterade och rotade i ett annat land.

Resor handlar inte bara om destinationen (invandrare och flyktingar). Att resa bort är ett sätt att leva för miljontals människor som tar pauser för att njuta av tillvaron, få jobb, uppleva kultur, utbilda sig och ägna sig åt andra saker (expats).

Vi hade ingen avsikt att återvända till USA när vi lämnade landet tre månader efter Donald Trumps installation.

Det som hade börjat som ett knivhugg i våra själar ledde snart till allt mer blodspillan - ett dödligt sår i vår moral, våra värderingar och vår anständighet. Vi läste skriften på väggen och flydde för våra liv.

Flyktingar!

USA hade blivit en skurkstat, kanske världens mäktigaste land med en massiv arsenal av massförstörelsevapen som styrdes av en despot med vanföreställningar som skyltade med sin favorisering, vita nationalism, personliga profitjakt och grymma omänsklighet mot andra.

Vägen till "storhet" gick via grym behandling och fördrivning av indianer, ägande av andra människor som personlig egendom, nedvärdering av migrantarbetare som markägarna var beroende av för hårt arbete, upprättande av interneringsläger för personer med sneda ögon och, på senare tid, isolering av invandrare från deras familjer - många deporterades medan barn sattes i burar under fruktansvärda förhållanden.

"Kroniska sjukdomar - en korrupt politisk klass, en sklerotisk byråkrati, en hjärtlös ekonomi, en splittrad och distraherad allmänhet - hade förblivit obehandlade i åratal. Vi hade lärt oss att leva, obekvämt, med symptomen", skrev George Packer i The Atlantic.

Våld, hat och illvilja blev det som fanatikerna och deras fans delade med sig av och som eldade på trotsets och missnöjets eldar.

Uppmuntrade av tonen i tweets från talarstolen visade den fula amerikanen - återigen - sitt ansikte ... med ökande våld, attacker och konfrontationer mot minoriteter och de marginaliserade: Invandrare. Svarta och mörkhyade personer. HBTQ+-personer. judar Muslimer. Asiatiska amerikaner. Människor som talar olika språk. Med andra ord, "de andra".

Vi kände oss inte som expats eller invandrare utan som flyktingar, som "på grund av en välgrundad rädsla för förföljelse, krig eller våld känner sig tvingade att fly från sitt hemland". För att kvalificera sig som flykting måste en person ha starka skäl för en "välgrundad fruktan" att de står inför verklig fara. Dessutom ska flyktingar frukta förtryck, fientlighet och/eller våld så mycket att det tvingar dem att lämna sitt ursprungsland och söka skydd någon annanstans.

För oss är det Portugal, men vi har även tillbringat tid i Spanien.

Author

Bruce H. Joffe is the author of Expat: Leaving the USA for Good and Spanish Towns, Portuguese Villages: A Journal for Expats and Immigrants. 

Bruce H. Joffe