Os emigrantes är tillbaka. De utflyttade portugiserna har återvänt för semester.

Det är troligt att de halvbyggda husen där nere och där borta kommer att få lite mer arbete utfört. Vår internetanslutning kommer att vara mycket skakig under de närmaste veckorna eftersom systemet blir överbelastat. Det kommer att vara fyrverkerier varje kväll och, vilket är ännu viktigare, restaurangerna kommer att vara fulla till bristningsgränsen. Det är därför säsong för picknickar.

Dedikerad

Portugiserna närmar sig picknick på samma sätt som de närmar sig alla andra matbaserade aktiviteter: med entusiasm och generositet. Inga ägg- och krassemackor sittande på en fuktig handduk för dem, kära nån, nej. Det mest heroiska jag hittills har sett var en familj på en strand nära Moledo. Mormor hällde försiktigt upp en stor portion feijoada à transmontana på tallrikarna medan mamma skrapade ner sardinbenen från den nyss avslutade rätten i en påse. Pappa grillade under tiden en omgång marinerade fläskkotletter. Det är vad jag kallar hängiven picknick. Hela familjen var naturligtvis lika tunna som krattor. Det är värt att åka på picknick till en riktig parque de merendas bara för att se vilka läckerheter familjerna där har hittat på för sina måltider utomhus. För vår del brukar vi, som det anstår vår internationella status, blanda och ge panados quiche, chouriço coleslaw och rissois korvrullar.

Krediter: Bild som tillhandahålls; Författare: Fitch O´Connell ;

En favorit bland våra lokala parques de merendas finns på toppen av den högsta kullen i vår concelho. Liksom på många andra bergstoppar i vår region finns det på Viso ett kapell som byggdes där en eremit en gång lurade. Hans lya, en anmärkningsvärt grund grotta, hade huggits ut för hand ur klippan så den bofasta eremiten måste ha varit en mycket liten troglodyt. Denna steniga sänka är nu införlivad i kapellets lilla sakristia, en vanlig och enkel granitstruktur som saknar den vanliga barockutsmyckningen som är så älskad i portugisiska kyrkor. Den har därför en chans att bli vacker genom sin rena enkelhet och naturligtvis genom sitt fantastiska läge. Men det är också något av en turistattraktion på helgerna och därför har man, av skäl som en högre makt bäst känner till, helt förstört denna touch av stram skönhet genom att placera en mycket stor neonskylt ovanför altaret. Den lyser i nattklubbsblått och säger Nossa Senhora do Viso. Man måste skaka på huvudet av förundran.

Krediter: Bild tillhandahålls; Författare: Fitch O´Connell;

På väggen till denna isolerade plats finns ett anslag som ber besökaren att inte slå in dörren till kyrkan eftersom inga pengar eller värdesaker förvaras där inne. Det kan mycket väl vara fallet, men det hindrade inte ett team av välorganiserade rånare från att en natt klättra upp i klockstapeln och stjäla den stora tenorklockan. Den lokala prästen sörjde inte så mycket förlusten av själva klockan, utan dess ljud som han hävdade hade varit en del av det dagliga livet för alla dem som bodde inom hörhåll i generationer. Som tur var fann man snabbt lokala välgörare som kunde ersätta den saknade bongklockan, inte bara med en fin klocka utan med två. Jag hoppas att de också satsade på lite säkerhet.


Fantastiska vyer


Vi stod utanför kapellet på toppen av kullen (tekniskt sett ett berg) för att beundra den fantastiska utsikten över Tâmega-dalen till Marão och, eftersom det var en ganska klar dag, topparna i den avlägsna Gêres nationalpark i norr. Från söder stirrade det gamla maktsätet i området på oss, slottet Arnoia, som satt vresigt på toppen av sin kulle. Vi var noga med att inte stirra tillbaka.

Krediter: Bild som tillhandahålls; Författare: Fitch O´Connell;

Strax nedanför oss låg parque de merendas, med ett antal härdiga svarta ekar som gav rikligt med skugga. Därifrån kom ljudet av stora familjer som hade massor av roligt tillsammans. De flesta vuxna ropade godmodigt på varandra på portugisiska och många barn sprang runt och skrek upphetsat på franska. Rök från grillarna drev upp genom träden och under en av dem spelade en man dragspel och sjöng. Han ignorerades mestadels av alla utom av två generöst utseende kvinnor som gungade i takt till musiken och sjöng. Ett par äldre killar dundrade runt på de intilliggande bergsspåren på fyrhjulingar och täckte alla med damm och buller. Vilken omtänksamhet. Under tiden kastade grupper av män skivor på träpinnar som tryckts ner i dammet när de spelade jogo da malha. Nuförtiden, tänkte jag, verkar man bara få se dessa gamla traditionella spel när avlägsna familjemedlemmar återvänder hem. På kanten av ett av de grovhuggna träborden satt en korpulent, rödhårig karl som hade en bebis hårt hållen runt halsen. Barnet i fråga var um bebé de cinco litros - en femlitersflagga med vin. Den var placerad på hans axel för att vara lättåtkomlig, så att en lätt lutning skulle ge rubinrött vin rakt mellan hans läppar. Det var bara ett steg bort från en intravenös vinmatning. Sammantaget var scenen en betryggande normal sommarsyn. Jag hoppades bara att han inte var en av förarna.

Author

Fitch is a retired teacher trainer and academic writer who has lived in northern Portugal for over 30 years. Author of 'Rice & Chips', irreverent glimpses into Portugal, and other books.

Fitch O'Connell