Oavsett om det handlar om "festas da terrinha", familjesammankomster, picknickar eller matlagning, kommer Pimba-musiken att vara portugisernas favorit, eftersom de inte kan låta bli att dansa, sjunga och skratta till låtarna som framförs av deras favoritartister.

Om Fado är känd för sitt känslomässiga djup, sina rörande texter och framträdanden, så är Pimba känd för raka motsatsen. Vanligtvis är Pimba-låtar glada, med hektiska rytmer som får alla att vilja dansa till sångerna, som normalt berättar en historia som kan tolkas på två olika sätt. Genren är mycket populär i Portugal, men de portugisiska samhällena utomlands är en enorm marknad för dessa artister, som under vintern t.ex. ger shower i länder som Luxemburg, Schweiz och USA, där många portugisiska emigranter bor.

Förutom de mycket typiska portugisiska ljuden som spelas på dragspel har Pimba-musiken blandat in internationella ljud i sina melodier. Med tiden har artisterna tagit till sig andra genrers klangvärld, nämligen rytmer från Afrika. Artister som Némanus har släppt låtar inspirerade av Funaná, från Kap Verde, som till exempel låten Beijo de Funaná. Emanuel, en annan Pimba-artist, släppte 2010 en stor hit som var inspirerad av den angolanska genren Kuduro.


Pimbas historia

Efter revolutionen den 25 april 1974 blev det portugisiska folket fritt att dela med sig av sina idéer och leva mer fritt. I och med detta fick konstnärerna möjlighet att arbeta med sin konst på ett annorlunda sätt. Pimba dök upp på 80-talet, men det var under 90-talet som den nådde sin topp i popularitet.

Ett TV-program kallat "Big Show Sic", med João Baião som värd, på SIC TV-kanal, var en av de största förstärkarna för många Pimba-artister i Portugal, där Emanuel framförde låten "Pimba, Pimba", som senare blev namnet på den musikgenre som älskas av de flesta portugiser i alla åldrar.

De riskfyllda texterna

Låtarnas framgång kan naturligtvis förklaras av rytmerna, men texterna spelar också en stor roll för genrens framgångar.

De flesta av låtarna börjar med en vardaglig situation. Att köpa en glass, gå till kyrkan, laga mat till maken och i vissa fall att gå med i armén. Medan verserna verkar berätta en normal historia, får refrängen allt att vändas upp och ner. Ordvitsar och metaforer gör lyssnarna förtjusta. Det som skulle vara en berättelse om en härlig måltid visar sig vara något helt annat, vilket kan anses vara inte säkert för arbetet.

Pop och ballader

Medan de flesta sångerna är glada med riskabla ordlekar, finns det andra melodier som inte sjungs på samma sätt.

Särskilt på 90-talet bestämde sig många artister för att hitta andra vägar och sjunga Pimba-låtarna på ett mer romantiskt eller "poppigt" sätt. Ágata är en av de mest framgångsrika sångerskorna i Portugal och var känd för sina poppiga, mjuka och optimistiska hits som Comunhão de Bens eller Perfume de Mulher och även Sozinha, där artisterna utforskade ett uppbrott på många olika sätt och utforskade olika genrer.


Å andra sidan sjunger Mónica Sintra, känd för sina ballader, låtar som är skrivna på ett mycket poetiskt sätt. Till exempel berättar låten "Afinal Havia Outra" en historia om en kvinna som inte visste att hennes pojkvän var gift. Men om man lyssnar noga inser man att historien berättas ur älskarens perspektiv och inte ur hustruns. Detta bevisar att det krävs en viss poetisk kunskap för att skriva Pimba-sånger.

Rosinha släppte dock något oväntat. Sångerskan, som är känd för sina glada, dubbelbottnade sånger, bestämde sig för att göra en ballad med sin magiska touch, kallad "Ele Come Pipis".


Dåligt rykte

Trots sin popularitet har Pimba ofta avfärdats av kritiker och musiker som anser att den är lågmäld eller saknar kvalitet. Vissa Pimba-sångare, som Romana, har haft svårt att gå över till andra genrer på grund av deras starka koppling till populärmusik, även om de erkänts ha en exceptionell sångtalang.

Förutom sin popularitet bland portugiserna får Pimba-genren ofta kritik från andra artister och musiker som anser att genren är underlägsen. Vissa artister har till och med sett sina karriärer blockerade på grund av sin portfölj i genren. Romana är ett av dessa fall. Trots att hon är erkänd som en av de största portugisiska rösterna hade hon svårt att sjunga andra genrer än pimba eftersom hon i början av sin karriär arbetade i den genren.

Kritiken är också kopplad till texterna, med andra artister som hävdar att låtarna förevigar könsregler som det nuvarande samhället inte borde implicera längre

Förblir stark

Än idag är Pimba ett stående inslag i portugisiska festligheter. Hits från 1990-talet är fortfarande stapelvaror vid familjesammankomster och traditionella pilgrimsfärder, där en scen nästan alltid är reserverad för en Pimba-akt.


Bortsett från kritiken växer sig Pimba-genren fortfarande stark i Portugal, och TV-kanalerna ägnar TV-program åt artisterna. Hitsen från 90-talet spelas fortfarande och är kända av alla generationer. Varje portugisisk vuxen och barn kan texten till "A Cabritinha" av Quim Barreiros och vill lära ut den till alla.

Artisterna, även de som ännu inte är kända av allmänheten, kommer att vara fullbokade för att uppträda på fester i hela landet och till och med utomlands. Under sommaren, särskilt i augusti, kommer alla städer att ha en Pimba-show som skänker glädje till hela samhället.