Missförstå mig inte. Jag skulle aldrig vilja framstå som otacksam på något sätt eftersom jag hittills har haft relativt mycket tur. Med det menar jag att jag aldrig har behövt utstå några större ekonomiska svårigheter. För det har jag till stor del mina förfäder att tacka och jag är oerhört tacksam mot dem för de privilegier som ekonomisk trygghet har inneburit under årens lopp.

Trots riskerna med ett allt bräckligare globalt finansiellt system som hotar allas vår rikedom, tror jag inte att jag någonsin skulle kunna förråda mina förfäders hårda arbete genom att slösa bort all den trygghet som de har byggt upp under många generationer. Jag föredrar att vårda dessa arv och utveckla dem för mina egna barns skull när det är möjligt. Jag antar att det är ett släktdrag. Det är djupt rotat. Vad nästa generation väljer att göra när jag plockar harpsträngar är förstås upp till dem. Det här påminner mig om ett av min mormors favoritordspråk - "Drick alltid ditt finaste vin, annars kommer dina barn att dricka det åt dig".

Banks

När åren går och vi ser otänkbara scenarier utspela sig framför våra ögon, som bankkonkurser och människor som förlorar allt de har nästan över en natt, börjar jag undra om jag har varit överdrivet sparsam. Förr i tiden var banker de absolut säkraste ställena att förvara våra pengar på. Det är ju trots allt vad de gör? Bankerna var den absoluta grundbulten i det finansiella systemet.

Bankerna var så vördade att det skulle ha ansetts oansvarigt eller till och med lite konstigt om människor inte anförtrott sina pengar till en av dessa högt respekterade och faktiskt mest heliga institutioner. Men nuförtiden kan dessa platser ofta framstå som lite skumma. De ser verkligen inte ut som om de tar så väl hand om sina kunder (och deras pengar) som de kanske gjorde förr i tiden med gamla män i grå kostymer. Nuförtiden verkar bankerna vara på väg att bli institutionellt ansiktslösa, distanserade och egennyttiga. Och det är en oroande trend. Det verkar inte finnas mycket till ansvarsutkrävande i systemet.

När jag ser tillbaka har jag genom att förvalta mina fonder noggrant kunnat åtnjuta några privilegier under årens lopp, till exempel att äga några ganska bra bilar. Jag har inte bara njutit av att köra dem, utan de har också gett mig många friheter och möjligheten att resa och utforska ganska mycket. Men trots att jag har mer disponibel inkomst än jag någonsin hade kunnat drömma om när jag var i 30-årsåldern, tycker jag inte om att spendera den längre.

Lista över önskningar

Jag verkar ha bockat av de flesta sakerna på den gamla listan - så att lägga till något annat nu verkar överflödigt. För mig har så många av "världens stora underverk" hittills visat sig vara grovt överskattade. Idag har de flesta förvandlats till helveteshål för turister, ofta bebodda av en samling individer vars enda mål är att få dig att betala varenda öre. De stora pyramiderna i Giza är ett utmärkt exempel. All den charm, mystik och magi som tidigare generationer åtnjöt har nästan försvunnit.

Credits: Unsplash; Författare: @spencerdavis;

Så tanken på att tillbringa mina höstår fast i en flygplatslounge och lyssna på en rad meddelanden om flygförseningar orsakade av franska flygledare medan jag försöker komma bort till någon solbränd öken, bara för att bli lurad av en kamel, tilltalar mig inte på något sätt. Så ni förstår, pengar har verkligen ett minskande antal användningsområden. Jag vill inte ha någonting!

Jag avskyr den dag då jag måste byta ut något, särskilt om det "något" har varit i min ägo under en längre tid. Jag är inte en materialistisk person, det har jag aldrig varit. Om det skulle behövas ett bevis på det så föraktar jag röran (som är materialismens motsats). Jag erkänner att jag blir patologiskt "fäst" vid vissa personliga ägodelar, men det är ett fall av sentimentalitet som övertrumfar uppenbar materialism.

"Uppgradering"

Jag kan inte förstå tanken på att byta ut något som fortfarande fungerar bara för att "uppgradera" och få något nytt och glittrande. Gud ska veta att jag har bytt in några bra bilar under min tid, bara för att den nya är så full av fel att jag faktiskt har funderat på att köpa tillbaka den gamla! Även när jag får en saftig lön låter jag aldrig shillingarna bränna hål i fickan. Jag har aldrig gått och köpt mig en hel garderob full med nya kläder bara för att jag kan. Jag tycker faktiskt inte om att prova saker i butiker. Jag kan gå så långt som att säga att jag hatar det. Inget i butikerna verkar någonsin vara lika bra som mina gamla grejer, så jag tenderar att nöja mig med att laga.

Ett av mina största problem är nya skor. De skaver nästan alltid mot någon del av min fot och orsakar smärtsamma blåsor och sår. Så under de senaste 25 åren har jag bara använt en typ av skor, tillverkade av Clarks. Jag kan bokstavligen gå från ett gammalt par till ett helt nytt par utan några som helst problem. Jag behöver inte ens gå in dem, de är helt fantastiska. Så du kan lätt förstå varför jag inte är fascinerad av tanken på att köpa nya skor, eftersom mina nya kommer att vara helt identiska med mina gamla.

Jag behåller till och med mina bilar mycket längre nuförtiden eftersom jag verkligen inte vill spendera pengar på att köpa en el- eller hybridbil. Låt oss inse det, det är vad industrin för närvarande driver. Hur jag än vrider och vänder på det skulle varken en hybrid eller en elbil passa våra behov här ute på vischan. Därför är båda våra dagliga bilar för närvarande dieslar (som de har varit i många år). En av våra bilar är en rymlig kombi (Ford Mondeo MK5) som går över 50 mil på litern, den andra är en Mercedes E-klass Saloon från 2009 med mycket låg körsträcka. Trots sin kraftfulla 3,0-liters (V6) klump lyckas den fortfarande uppnå en bra bit över 40 mpg. Den kommer förmodligen att överleva mig, våra barn och till och med våra barnbarnsbarn. Det är en Mercedes, så den kommer fortfarande att tillhandahålla taxitjänster någonstans i världen under nästa istid.

Ett fåtal ekonomer har under lång tid spridit den dystra historieskrivningen. De har sagt till oss som (mirakulöst nog) fortfarande har några besparingar kvar, vid en tidpunkt då ett halvt dussin ägg från frigående höns kostar lika mycket som en paketresa till Ibiza i två veckor, att vi ska gå ut och spendera dem på vad vi vill innan hela det finansiella systemet kollapsar som ett korthus. Dessa ekonomer varnar oss för att hyperinflationen ytterligare kommer att minska våra redan utarmade besparingar så att de inte kommer att ha tillräcklig köpkraft för att ens köpa en burk bönor.

Så, gott folk, jag skall få min åldrande kropp över till soliga portugisiska stränder igen så snart som möjligt. Jag skall spendera mina besparingar rikligt, men klokt, hellre än att låta mina barn lämna över dem till en bob-toppad vårdhemsägare när jag är gammal eller till skatteverket när jag är brunbröd!

Author

Douglas Hughes is a UK-based writer producing general interest articles ranging from travel pieces to classic motoring. 

Douglas Hughes