Det har pågått ett tioårigt krig inom det geologiska samfundet om vad vi ska kalla den epok vi lever i just nu, och en internationell panel bestående av två dussin ledande geologer har äntligen avkunnat sin dom. Vi lever trots allt inte i en ny geologisk epok. Antropocen (den "mänskliga" eran) är nu, med George Orwells termer, "gammalspråk".

"Holocen" brukade vara den vedertagna termen för den period vi fortfarande lever i, som började när glaciärerna började dra sig tillbaka för mer än tolv tusen år sedan. Men i takt med att den mänskliga verksamhetens inverkan på alla aspekter av den globala miljön blev allt större började en grupp (mestadels yngre) forskare argumentera för ett nytt namn: "antropocen".

Det nya namnet skulle ta hänsyn till den fyrfaldiga ökningen av den mänskliga befolkningen sedan 1940, den tiofaldiga ökningen av energianvändningen sedan 1930, den accelererande effekten av denna energianvändning på klimatet och fokusera vår uppmärksamhet bättre på vår egen påverkan på jordsystemet. Men förslaget stötte på hårt motstånd.

För en del av motståndarna lät det föreslagna nya namnet alltför förmätet, till och med arrogant. Andra invände av procedurskäl, och det fanns definitivt de som helt enkelt tyckte att det var alldeles för "väck".

Philip Gibbards, generalsekreterare för International Commission on Stratigraphy, beteende gjorde inte saken bättre. "Beslutet är slutgiltigt", skrockade han. "Det finns inga utestående frågor att lösa. Fallet är avslutat." Håll käften och sitt ner, med andra ord.

Men detta var inte ett argument mellan en grupp forskare som tror att människans aktiviteter förändrar hela jordsystemets beteende, och en annan grupp som inte tror det. De interna debatterna handlade om huruvida det som händer förtjänar status som en geologisk epok, och när började det egentligen?

Till exempel, varför valde pro-"Anthropocene"-teamet 1950-talet som början på epoken? Ja, det skedde en kraftig ökning av förbränning av fossila bränslen, användning av gödningsmedel och atombombsnedfall på 50-talet, men varför inte för 5 000 år sedan, när det globala klimatet i förtid slutade svalna och istället började klättra uppåt?

De tiotusenåriga värmeperioder som inträffar ungefär vart hundratusende år kallas "interglacialer", och den vi befinner oss i just nu kallas "Holocen". Liksom de trettiotalet tidigare perioderna började den med en enorm temperaturökning. Den globala medeltemperaturen steg så mycket som 7 °C eller 8 °C, till och med lite varmare än idag.

Den globala medeltemperaturen skulle då normalt ha börjat sjunka långsamt och obevekligt tills glaciärerna började återbildas igen ungefär 10 000 år senare. Det är ett bra tag sedan nu, eftersom denna interglacial officiellt startade för 11 700 år sedan. Det skulle redan finnas permanent snö, kanske unga glaciärer, i nordöstra Nordamerika.

Men den här gången bildas inte glaciärerna på nytt, utan de smälter. Det beror på att den globala medeltemperaturen för cirka 5 000 år sedan slutade sjunka och började stiga igen.

Det var helt obegripligt - tills Bill Ruddiman, en amerikansk paleontolog, påpekade att det var då människan började odla i stor skala. De var bara några miljoner till en början, men de högg ner en massa träd (koldioxid), de tämjde en massa kor och får (metan från rapningar och fisar) och de odlade en massa ris (mer metan).

Efter några tusen år hade de släppt ut tillräckligt med växthusgaser för att höja den globala medeltemperaturen med en hel grad Celsius. Det är därför vi inte går tillbaka till nästa stora glaciation just nu. Faktum är att hela istiden har avbrutits permanent.

Uppriktigt sagt bryr sig de flesta människor inte om vad geologerna till slut bestämmer sig för att kalla denna episod i jordens långa historia. Alla andra kommer att kalla det antropocen eftersom människor nu verkligen är ansvariga för vad som händer med den globala temperaturen, havsnivån och allt det andra, oavsett om vi ville ha det jobbet eller inte.

Antropocen är inte en skamfläck. Det är bara vad planeten gör just nu. VI är vad planeten gör just nu. Den enda relevanta frågan är om den mänskliga rasen får fortsätta på ett eller annat sätt, vilket är det sätt som all evolution fungerar på.


Mer kontroll över resultatet av vårt eget evolutionära experiment, vilket är vad antropocen erkänner och förkroppsligar, är inte en dålig sak. Som Johan Rockström, chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research, uttryckte det:

"Vi är nu helt enkelt så stora och så dominerande att vi nu måste köra fordonet. För närvarande sitter vi bara där och inser inte riktigt att det är vi som har spakarna nu. Det är dags att använda dem."


Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer