Eller kanske en ersättning för Câmara Municipals avsaknad av skyltar på M-vägarna? Jag visste att vi borde ha läst missiven från Câmara mer noggrant. Melros kanske berättade för oss att vägen till Mondim var den här vägen och inte den, men vi kände till dessa vägar väl så vi behövde inte riktigt den typen av hjälp. Till skillnad från den holländska plåtbilen som stannade där borta. De såg vilsna ut. Förhoppningsvis kunde de prata Blackbird. Holländarna är väldigt påhittiga.

Som vanligt var vi tvungna att stanna och köa vid gränsen. Gränsen gick mellan Minho, där vi bor, och Trás-os-montes, där vi skulle hitta Ermelo, dit vi var på väg. Det var vägarbeten igen, vägarbeten som hade pågått i evigheter. När vi äntligen hade korsat floden Tâmega i Trás-os-montes var koltrastarna borta, vilket helt enkelt bekräftade min misstanke om att de var hantlangare åt Celorico Câmara. Jag hade dock viktigare saker att tänka på när jag brottades med en uppenbar motsägelse: Trás-os-montes betyder ju "bakom bergen", eller hur? Så varför ligger den här delen av regionen framför de berg som de ska ligga bakom? Denna tanke ger mig rastlösa nätter.

Den bästa vägen att köra på

Från Mondim följde vi den nationella vägen N304 som enligt videon Europe's Greatest Driving Roads som producerats av Ford (och som stöds av andra auktoritativa källor) utan tvekan är den finaste vägen att köra på i Europa. Ja, kanske det. Det är verkligen en väg som är en fröjd att köra på, med massor av spektakulära vyer, men som förare får du inte se så mycket av det eftersom en av de andra egenskaperna hos vägen är dess kurvor. Byn Ermelo är nästan en klassisk version av sitt slag, och ser ut som om den har vuxit upp från grunden snarare än att ha byggts. Den lokala stenen på Alvãos västra sida består huvudsakligen av skiffer, skiffer, skiffer och kvartsit, och de skifferbyggda husen och skifferbyggda vägarna är nästan osynliga mot bergets skiffervägg som reser sig på ena sidan. Även när du står på gatan försvinner byn nästan helt och hållet och smälter in i bakgrunden.

Restaurante Sabores de Alvão ligger mitt i byn, inklämd mellan den lilla kyrkan och den ännu mindre byggnaden för församlingsrådet. Den lilla parkeringen, vars ena sida stupar rakt ner i dalen nedanför, var redan nästan helt upptagen, främst av en liten turistbuss som hade hittat hela vägen från Famalicão. Följaktligen fanns det en stor grupp famalicense, i åldrarna 9 till 90, som tuggade sig igenom ett berg av grub och ockuperade den bortre änden av rummet. Vi slog oss ner någonstans i mitten, intill ett fönster med en fantastisk utsikt, men inte alltför långt från den högljudda gruppen eftersom de verkade vara en intressant källa till lunchunderhållning. Tyvärr kan skenet bedra och de uppförde sig med buller och bång och pratade mest om viner - och fotboll, förstås.

Författare: Fitch O'Connell ;

Familj

Restaurangen är familjeägd och mamma stod i köket, dottern serverade maten och pappa skötte baren/caféet. Menyn delades ut muntligt, vilket brukar vara ett gott tecken, och urvalet var begränsat, vilket också är ett gott tecken. Maten var god, hälsosam och riklig, så mycket att vi hade bestämt oss för att undvika en sobremesa tills vi fick reda på att pêras bêbadas fanns på menyn. Det skulle ju ha varit oförskämt, eller hur?

Vi bestämde oss för att återvända genom att åka över Alvão, via Bilhó och nerför sidan av det berömda Monte de Farinha, men innan vi gjorde det var vi tvungna att bevittna hur bussen försökte backa ut från den lilla parkeringen och sedan försöka göra en trepunktsvändning. Det lyckades, men inte förrän föraren tappade koncentrationen under några livsviktiga sekunder och bussen knuffade in i bakdelen på en parkerad Mercedes, knuffade den framåt och genom kedjelänkstaketet och lämnade den med ett hjul farligt hängande över klippväggen. Starka, vinpåverkade män knuffade och drog tillbaka bilen från avgrunden, skadorna undersöktes och handslag utväxlades. Ingen skada skedd och allt var frid och fröjd i dimman efter lunchen. Jag slår vad om att busschauffören ångrade att han hade startat den andra flaskan, dock.

Vägen tillbaka, curva contra cur va, var fantastisk, eftersom ännu en härlig dal, ännu en lång ås eller ännu en rikt blandad skog uppenbarade sig. Det fanns ingen chans till fart och det handlade bara om att välja mellan andra och tredje växeln. Vid ett tillfälle fattades beslutet om hastigheten åt oss. När vi kom runt en kurva såg vi en mycket stor flock getter som vallades av en man och hans hund. Hunden var en collie och så fort hon såg vår bil sprang hon framför den och stannade där. Hon borde ha haft en flagga i munnen för hon gick sakta och målmedvetet framåt och såg till att vi höll samma låga hastighet tills de sista getterna hade vandrat över en låg mur in i en hage. Då kastade hon en föraktfull blick omkring sig och gick åt sidan. Vi hälsade hunden för ett väl utfört arbete.

Author

Fitch is a retired teacher trainer and academic writer who has lived in northern Portugal for over 30 years. Author of 'Rice & Chips', irreverent glimpses into Portugal, and other books.

Fitch O'Connell