Krig: Vi är inga barn

Det är Franciskus uppgift att säga sådana saker, och han gör det med uppriktighet och elegans. Han fördömde "några få potentaters" "barnsliga" infall att föra krig, och alla tyckte att det lät bra, även om ingen nämnde några namn. (Ledtråd: namnet på den främsta kränkande "potentaten" för tillfället börjar på "P").

Men här är frågan. Är du ett barn? Tänker du åtminstone som ett barn? Är du okunnig och maktlös? Tre gånger "nej"?

Om du är en ansvarsfull vuxen, vad gjorde du då senast när ditt land gick i krig? (Om du tillhör den minoritet vars land inte har gått i krig sedan du levde kan du hoppa över den här frågan - eller bara använda din fantasi).

Påven menar väl, men han är ute på fel spår. Orsaken till att kriget alltid finns hos oss är inte ett oändligt utbud av onda potentater med barnsliga infall. Det är ett oändligt utbud av människor, av vilka de flesta inte ens har ondska i sina hjärtan.

Vad de däremot har i full utsträckning är en grundläggande kultur, äldre än vår art själv, som ser krig som naturligt och nödvändigt (åtminstone när vår sida gör det). Ibland finns det naturligtvis tydliga angripare och försvarare, men rollerna byts regelbundet och spelet tar aldrig slut.

Jean-Jacques Rousseau skulle inte hålla med mig, men han kände bara till de senaste tre tusen åren av mänsklighetens historia. Vi vet om vår avlägsna förhistoria, och vi vet också om våra släktingar bland primater (särskilt schimpanserna), och det har lärt oss något mycket viktigt. Människan uppfann inte kriget. De ärvde det.

I mitten av 1900-talet började tron på att människan levde i fred före civilisationens tillkomst att falla sönder inför antropologernas bevis på att krigföring var kronisk och nästan universell bland jägar-samlare. Vi härstammar alla från jägare-samlare.

På 1970-talet upptäckte primatologen Jane Goodall, som studerade schimpanser i Tanzania, att angränsande schimpansgrupper utkämpade krig med varandra. Det var krig på låg nivå, som helt och hållet genomfördes genom bakhåll med många mot en, men senare forskning avslöjade att dödstalen bland männen i kriget var i genomsnitt 30 procent per generation, och ibland utplånades hela band.

Orsaken till detta kan ligga i evolutionsbiologin. Världen har alltid varit ganska full, och när en viss regions livsmedelskällor blir knappare - en torka, en översvämning, en förändring i djurens vandringsvägar - kommer en del av lokalbefolkningen att svälta.

Om man är ett territoriellt djur som lever i grupper lönar det sig i längden att minska populationen i granngrupperna. När det blir skarpt läge kommer din talrikare grupp att kunna driva bort eller döda granngruppen och använda dess resurser lika väl som dina egna.

Chimpanser har inte tänkt ut denna strategi eller valt den. Det gjorde inte heller människorna. Många andra rovdjur som lever i grupp har samma strategi: lejon, hyenor, vargar. Egenskaper som aggressivitet varierar mellan individer, men om aggressivitet ger fördelar kommer evolutionen att verka till dess fördel.

Så här står vi nu, en mycket lång tid senare, fast med ett djupt inbäddat traditionellt beteende som inte längre tjänar våra syften väl. I själva verket kan det till och med utplåna oss. Vad kan vi göra åt det?

Det är ingen idé att längta efter någon universell Gandhi som kommer att förändra människans hjärta. Han finns inte, och det är ändå inte hjärtan som behöver förändras. Det är mänskliga institutioner.

Det vet faktiskt nästan alla militärer och diplomater redan. Till och med många politiker förstår det, och under det senaste århundradet - säg sedan ungefär mitten av första världskriget - har mycket arbete lagts ned på att tämja kriget och bygga upp institutioner som kan ersätta det.

Det var vad Nationernas förbund handlade om. Det är vad Förenta nationerna handlar om, och vapenkontrollåtgärder och internationella brottmålsdomstolar för att döma människor som startar ett aggressivt krig, med början i Nürnbergrättegångarna 1945. Det är ett pågående arbete, men det har skett en brant och stadig minskning av krigens omfattning och frekvens under de senaste femtio åren.

Arbetet är långt ifrån avslutat, och återkomsten av stormaktskrig - med kärnvapen den här gången - är en ständigt närvarande risk. Men kärnvapenkrig är inte bara ett hot. Det är också ett enormt incitament för att få denna uråldriga institution under kontroll, och i slutändan avskaffa den.

Och en liten bön på vägen skulle förmodligen inte skada.