Tom Lehrers originalsång, "National Brotherhood Week", handlade om hur olika typer av amerikaner hatade varandra, men den går så lätt att översätta till andra sammanhang att jag inte kunde låta bli att sätta in östeuropeiska namn i den. Särskilt eftersom det är verkligt hatfyllda val i Slovakien den här helgen och i Polen den 15 oktober.

I Slovakien på lördag är mannen att slå Robert Fico, ledare för det vänsterorienterade Smer-Socialdemokratiska partiet, som har blivit helt pro-ryskt trots att Slovakien är Nato-medlem. Han har varit premiärminister flera gånger tidigare, men tvingades bort från posten på grund av korruptionsanklagelser 2018.

Här talar vi inte om sidoaffärer med byggföretag. En välkänd slovakisk undersökande journalist som undersökte Ficos påstådda kopplingar till maffian mördades tillsammans med sin fästmö 2018. Inget åtal väcktes, men gatudemonstrationer tvingade bort honom.

Varför kandiderar han till jobbet igen nu? "Hans starkaste motiv är att undvika en brottsutredning", förklarade Grigorij Meseznikov, chef för Institute for Public Affairs i Bratislava. (Fler anklagelser riktades mot Fico förra året för att ha skapat en kriminell grupp och för maktmissbruk). Och hans parti leder i opinionsundersökningarna.

Slovakien stödde Ukraina efter den ryska invasionen förra året och skickade till och med stridsflygplan till landet, men Fico har hittat en ådra av antiukrainska känslor och arbetar hårt för att få ut dem. "Kriget i Ukraina började inte igår eller förra året", säger han. "Det började 2014, när de ukrainska nazisterna och fascisterna började mörda de ryska medborgarna i Donbas och Luhansk."

Det finns en marknad för den här typen av prat i Östeuropa, eftersom det finns mycket dålig historia. Ryssland är inte Slovakiens granne, vilket däremot Ukraina är, så när Fico säger att han kommer att sluta skicka vapen till Ukraina och uppmana landet att lämna över land till Ryssland i utbyte mot fred, gillar vissa slovaker vad de hör.

Med Polen är det ännu enklare. Det regerande Lag- och Rättvisepartiet (PiS) vet att det kommande valet kommer att bli jämnt, så det är vettigt ur valsynpunkt att ta strid med Ukraina. De som röstar på PiS har trots allt samma profil som Trumps kärnanhängare i USA: ultranationalistiska, mestadels från landsbygden, lågutbildade och djupt religiösa.

När Polens premiärminister Mateusz Morawiecki förklarar att Polen kommer att sluta skicka vapen till Ukraina eftersom billig ukrainsk spannmålsexport säljer ut den inhemska produkten, kommer de flesta av dessa människor inte att tänka: "Det är dåligt, eftersom ukrainarna försvarar oss från Rysslands expansionistiska ambitioner."

De tänker: "Bra för Morawiecki. Han står upp för Polen, för den heliga katolska kyrkan, för hederliga bönder och mot invandrare, homosexuella och utlänningar i allmänhet. Jag har ändå aldrig litat på de där ukrainarna."

Och det spelar egentligen inte så stor roll, för om PiS kommer tillbaka till makten kommer dess ledare att vänta en vecka eller så och sedan återuppta den militära hjälpen till Ukraina. De utnyttjar psykologin hos människor som inte tänker så mycket tillsammans i abstrakta frågor, men de är fullt kapabla att göra det själva.

Samma sak gäller för Robert Fico i Slovakien. Han kommer inte att dra sitt land ur Nato eller lämna Ukraina åt sitt öde. Han behöver bara få tillräckligt med röster för att komma etta i en tävling med fem andra partier (20 % kommer förmodligen att räcka), eftersom det ger honom första chansen att bygga en koalition som kan hålla honom borta från fängelset.

Det spelar ingen roll om många av dessa röster kommer från en pro-rysk minoritet av väljare: kraven på att hålla ihop en flerpartikoalition kommer att befria honom från att behöva leverera på något särskilt dumt löfte som han var tvungen att göra för att bli vald.

Så varför babblar västmedia på om ett nytt "hot mot NATO-solidariteten" och "stödet till Ukraina minskar" och resten, när de egentligen borde veta bättre? För att historien bara kommer att få din uppmärksamhet om den innebär en farlig förändring, och de behöver något "innehåll" för att hålla isär annonserna.

Östeuropa skulle verkligen vara en ylande vildmark av tiggar-my-neighbour-konflikter om alla dessa länder hade lämnats att finna sin egen väg i världen efter Sovjetimperiets sammanbrott för trettio år sedan.

Nato och Europeiska unionen, som de alla skrek efter att få ansluta sig till, gav dem en ram för samarbete som skonade dem från allt detta. Trots alla ryska klagomål om "utvidgningen av Nato" skonade det Ryssland från det också. Annars skulle Moskva oroa sig för polska kärnvapen vid det här laget.

Åh, förresten. Bulgaren hatar egentligen inte ukrainarna. De hatar serberna, men det gick inte att avläsa.

Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer