Den vita, republikanska majoriteten av amerikanska katoliker har ett något mer nyanserat sätt att uttrycka sig, men även de ser påven Franciskus som i bästa fall naiv, i värsta fall en ideologisk fiende innanför portarna. (De flesta amerikanska biskopar utsågs av Franciskus två mycket konservativa föregångare, Johannes Paulus II och Benedictus).
Påven Franciskus ger lika mycket som han får. Förra veckan kallade han den amerikanska grenen av kyrkan "bakåtsträvande" och anklagade högerorienterade amerikanska katoliker för att ersätta tro med ideologi. Så bara ännu en version av det ständigt närvarande "kulturkriget", förutom att båda sidor bär kyrkliga kläder.
Men det är faktiskt mer komplicerat än så, eftersom den "liberale" påven av i dag inte var så liberal när han började sin bana i Argentina på 1970-talet. Jag hörde talas om honom första gången när han var provinsialledare för jesuitorden i Argentina, och jesuitprästerna var måltavlor för militärregimens dödsskvadroner i det "smutsiga kriget".
De var måltavlor eftersom jesuiterna var de främsta organisatörerna i Latinamerika av en katolsk rörelse som kallades "befrielseteologi": tydligt vänsterorienterad, arbetade främst med städernas fattiga och ursprungsbefolkningen och hatades av de USA-stödda militärregimer som då styrde nästan överallt i Sydamerika.
Jag reste runt på kontinenten och intervjuade människor för en radioserie om den "nya" katolska kyrkan. Jag är inte troende, men jag hade lyckats vinna jesuiternas förtroende. När jag kom till Argentina var mina jesuitkontakter två unga präster som bodde i ett av kyrkan ägt hus i en av de fattigaste "villas miserias" (slumområden) i Buenos Aires.
Radioprogram ger inte mycket betalt, och som ung frilansjournalist sparade jag pengar genom att bo i kyrkoägda fastigheter när det var möjligt. (Dessutom lär man sig mer på det sättet.) Dessa präster varnade mig dock för att bo där, eftersom de väntade sig en Ford Falcon vilken dag som helst nu.
Ford Falcon var, som alla visste, de bilar som regimens dödspatruller använde för att föra misstänkta till deras undergång, och dessa präster förväntade sig att bli arresterade, torterade och dödade inom en snar framtid. Men innan jag bytte bostad uttryckte de sin ilska över att ha blivit övergivna till och med av sin egen jesuitorden, i en viss fader Bergoglios person.
Fader Bergoglio blev naturligtvis senare påve Franciskus. Han var den ledande jesuiten i Argentina vid den tiden och en bestämd fiende till "befrielseteologin" - så mycket att de unga prästerna misstänkte honom för att samarbeta med juntan och förmodligen visste att de fanns med på juntans dödslista. Det gjorde de.
De "försvann" i vederbörlig ordning några veckor senare och sågs aldrig till igen. (Detta är inte de mer kända jesuitprästerna Orlando Yorio och Franz Jalics, som kidnappades av den argentinska flottan 1976 och överlevde, möjligen tack vare Bergoglios ingripande, efter fem månaders tortyr). Men han var definitivt i dåligt sällskap.
Jag tror inte att Bergoglio överlämnade de två unga prästerna som jag träffade. De gömde sig inte - och jag misstänker att de sökte martyrskap, som vissa människor gör under så märkliga omständigheter. Jag tror att Bergoglio delade en del av juntans paranoia om vänstern vid den tiden, och inte var särskilt modig när det gällde att använda sitt inflytande för att rädda människor. Det var allt.
Det har gått mer än fyrtio år och människor förändras. Påven Franciskus är en mer mogen och mindre ideologisk man än den gamle Bergoglio - men han är fortfarande stridbar ideologiskt, och han är fortfarande förvirrad.
Han fördömer vissa katolikers "besatthet" av frågor som "abort, homoäktenskap och användningen av preventivmedel" och välkomnar katolska transpersoner i kyrkan, men han säger att könsbyte är en synd och kritiserar starkt genusvetenskapen och kallar den "en av de farligaste ideologiska koloniseringarna idag".
Han är lika förvirrad på den politiska fronten. Han förklarar att det var NATO:s "skällande på Rysslands dörr" som "provocerade" Moskva och "kanske underlättade" invasionen av Ukraina.
När han kritiserade Ryssland sade han: "I allmänhet är de grymmaste kanske de som tillhör Ryssland men som inte tillhör den ryska traditionen, såsom tjetjener och burjater och så vidare..."
Förmodligen menar han att tjetjenerna och burjaterna är så grymma för att de är muslimer och buddhister, medan ryssarna åtminstone är kristna. Mannen kanske menar väl, men han har befordrats till sin inkompetensnivå. Man skulle kunna kalla det S:t Peter-principen.
Gwynne Dyers nya bok är "Den kortaste krigshistorien".
Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.