Upplopp i Storbritannien. Vad är det som händer?

Jag kommer dock att försöka skapa ett balanserat konto. Jag inbjuder dig att vara domare.

Först och främst tror jag inte att jag kan minnas en tid då det fanns mer uppdämd ilska än vad det för närvarande finns här i Storbritannien. Den verkar vara utbredd nuförtiden, särskilt i stadsmiljöer. Vi har blivit ett ganska grinigt, dåligt uppfostrat parti. Du kan knappt sätta en fot ur linjen utan att stöta på tyrader av verbalt missbruk. Till och med en mindre förseelse i trafiken kan leda till att en medmänniska blir oproportionerligt och dramatiskt upprörd. Till synes helt rimliga människor tappar fattningen över de minsta saker.

Så mycket för gamla hederliga "brittiska värderingar". Vi är långt ifrån det milda, vältaliga brittiska folk som fanns förr i tiden. Kanske beror det på att alltför många av oss lever i alltför nära närhet. Det finns inte lika mycket av personligt utrymme tillgängligt och människor är följaktligen mycket mer reaktionära.

Bortsett från det har jag inte riktigt lyckats reda ut exakt när denna nuvarande våg av underliggande ilska kom till en sådan allestädes närvarande framträdande plats. Jag verkar vara inne på teorin att den kan ha bubblat över under den splittrande Brexit-kampanjen?

OK, folk kunde vara ganska arga varelser innan allt detta men Brexit (liksom Hillary vs Donald-kampanjen) verkar ha normaliserat vitriol. Det verkar inte finnas mycket av förnuftig och opartisk diskurs som pågår nuförtiden utan att en stor mängd vitriol kastas in i mixen. Det verkar som om vi kan bli förlöjligade för något så trivialt som att äta kött eller välja att bli vegan. Saker som brukade vara personliga val är nu föremål för taggiga debatter.

Du kanske minns en tid då val och folkomröstningar var ett slags nödvändigt slit. Vi uthärdade de tröttsamma kampanjerna men tog oss ändå pliktskyldigt till närmaste vallokal, ofta genom mörker och dimma för att göra vad vi måste och hoppas (mot alla odds) att våra livsval på något sätt skulle leda till någon form av nationell förbättring. Alla accepterade att under de fem år som följde på ett allmänt val var det som skulle ske. Om vi kollektivt inte gillade hur de vi valde in i ämbetet skötte sig, skulle vi få chansen att rösta bort dem igen i sinom tid.

Naturligtvis var det inte meningen att Brexit skulle vara den typ av beslut som kunde upphävas genom omröstningar vart femte år. I själva verket skulle effekterna av Brexit vara mycket mer permanenta. Kanske var det denna faktor som gjorde att känslorna var så starka på båda sidor av det politiska myntet? Alla visste att oavsett vilket beslut som fattades så skulle vi få dras med det.

Brexitkampanjen och dess efterdyningar ledde till scener som aldrig tidigare skådats i brittisk politik. Det fanns ingen större önskan bland "remain"-lägret att ge upp sina europeiska pass och sin europeiska identitet. På samma sätt fanns det inte heller något utrymme för kompromisser på "lämna"-sidan. Storbritannien stod därför inför ett fyra år långt politiskt dödläge som präglades av den föregående kampanjens giftighet och vitriol. Detta gift genomsyrade hela samhället. Livslånga vänskaper tog slut, familjer blev osams vid middagsbordet när Mount Brexit spydde ut sin superheta diskurs, uppslukade alla i sin väg och förändrade det politiska landskapet för alltid.

Så det måste vara rimligt att påstå att miljontals väljare kände sig rättslösa efter Brexit-debaclet. Men i alla val finns det vinnare och förlorare. Det ligger i sakens natur. Brexit framstod på valsedeln som ett binärt val. Stanna kvar eller lämna. Det var svårt att hitta en medelväg, trots vädjanden från remain-lägret.

Det är svårt att lägga ansvaret för det nuvarande våldet och oroligheterna enbart på politiken och de efterföljande bristerna i projekt Brexit. Om vi tar ett steg tillbaka och ger oss själva lite konstnärligt perspektiv, kan jag mycket väl se att det kan finnas "orsaker och effekter" som härrör direkt från invandringssidan av Brexit-debatten. Det verkar ju väldigt märkligt att antalet invandrare faktiskt har ökat sedan Storbritannien lämnade EU - i stället för att på något sätt ha begränsats.

Jag tycker att det är rimligt att acceptera att den storskaliga invandringen efter Brexit har spelat en viktig roll för att skapa oro. Denna faktor har definitivt lett till protester och våld. Det råder absolut ingen tvekan om att massinvandringen har varit en katalysator i den pyrande krutdurk som Storbritannien utgör efter Brexit. Att på något sätt förneka detta enbart för att främja vissa berättelser (i stället för att möta de kalla, hårda fakta) är ett icke-alternativ. Det är till och med farligt. Ett ilsket utslag behöver behandling, annars finns det risk för att det sprider sig.

Behandlingen av detta utslag måste ske på ett rättsmedicinskt sätt. Det kan inte bara skyllas på gårdagens curry. Det är alltför lätt att skylla på någon annan och samtidigt ignorera den stora elefanten i rummet.

Inre migration är allt bra och bra när alla gör OK. Men att se siffrorna öka som de har varit under mer strama tider är definitivt en fråga för många människor.

De flesta britter accepterar absolut att den nuvarande invandrade arbetskraften är en viktig del av vår moderna ekonomi. Vi uppskattar alla den mångfald som dessa människor bidrar med. Vi ser hur NHS, vårdsektorn och hotell- och restaurangbranschen förlitar sig på de utländska arbetstagarnas uppfinningsrikedom och skicklighet.

Ett stort antal nyanlända (fler än hela Coventrys befolkning anländer varje år) kommer dock inte att göra livet lättare för exempelvis NHS. Inte ens invandrare har tillgång till den eviga ungdomens fontän. Ingen har tagit del av dess magiska elixir, så det råder ingen tvekan om att en redan hårt ansatt sjukvård en dag kommer att knäckas under dessa aldrig tidigare skådade påfrestningar. Det är en tidsinställd bomb.

När migrantsiffrorna nämns i politiska debatter hör vi bara om aktuella siffror. På något sätt kan vi ta oss igenom och klara av dem. Men det jag tror att människor fruktar är det okända. Hur många väntar på att följa efter om Storbritannien ger signaler om att man är mjuk?

Det finns redan en väldokumenterad brittisk bostadskris. Kampen för att tillhandahålla prisvärda bostäder för alla är något som existerar här och nu. Labours löfte om 1,5 miljoner nya bostäder på 5 år kommer inte ens att skrapa på ytan. Om nuvarande trender håller i sig kommer den brittiska befolkningen att ha vuxit med ytterligare fyra miljoner på fem år - och det är enbart genom invandring.

Lokala råd, som Peterborough, köpte nyligen upp över 40 nya fastigheter specifikt för att användas av afghanska och ukrainska flyktingar. Även om dessa hårt ansatta människor uppenbarligen behöver vår hjälp, har denna vilja att hjälpa någon annan än dem setts som grovt orättvis av lokalbefolkningen som ofta har stått på väntelistan för bostäder i många år. Tanken att brittiska skattebetalares resurser används för att prioritera utländska medborgare medan behoven hos dem som faktiskt har betalat skatt sätts på undantag har inte visat sig vara populär, för att uttrycka det milt.

Det är mycket som behöver redas ut. Att hoppas att allt smälter bort kommer inte att smörja palsternackorna den här gången.

Douglas Hughes is a UK-based writer producing general interest articles ranging from travel pieces to classic motoring. 

Douglas Hughes